Vem är du?
Jag heter Elisabeth Lundgren, är 68 år, bor i ett 1800-talshus på en fastighet vid Angarnssjöängen. Jag flyttade hit från Täby för sex år sedan just för att det är så fantastiskt fint här vid naturreservatet, inte minst fågellivet. Jag tog mitt arkitektföretag med mig hit och som ackompanjemang till arbetet har jag tranornas sång, gässens kacklande och havsörnens jamande. Det är ljuvligt. Visserligen försvann vår silvervita koi karp-bebis ur dammen idag. Det var säkert en häger som fick sin hunger stillad och så funkar det ju i naturen.
Hur länge har du fotat?
Jag har haft kamera hängande runt halsen sen högstadietiden. Innan dess var det en Instamatic som följde med överallt och intresset på den tiden var mest djuren på farmors och farfars jordbruk på Gräsö. Det blev närbilder på hästarnas mular, på korna och på hönsen. När favorithönan skulle fotograferas råkade farmor kliva in i hörnet av bilden, på väg från ladugården med mjölkspannarna. Tänk om man hade förstått vad det egentligen var som var viktigt att dokumentera… Men vad som skulle komma att bli en svunnen tid har man ju förstått först efter det att den försvunnit. Intresset för att fota fjäderfä har dock hållit i sig.
Hur kom det sig att du började fota?
Första anledningen var nog att jag alls fick en kamera och att jag upptäckte hur verkligheten kunde fastna på ett papper. Det kändes fantastiskt! Hemma inreddes ett litet förråd till fotolabb, på enklaste sätt. Det var svettigt där inne på sena kvällarna i skenet av den röda lampan. I första egna lägenheten blev hela lägenheten fotolabb på kvällar och nätter. För mitt specialarbete i gymnasiet gick jag på mitt livs första hockey-match. Men jag tittade åt ett helt annat håll än alla andra. Jag fotograferade åskådarna. Det blev en serie porträttbilder på en äldre man som uttryckte sina känslor så att de inte gick att missförstå.
Fotar du annat än naturfoto?
Under några år fotograferade jag en del på uppdrag. Det var framför allt porträtt och konst och jag upptäckte hur roligt det var att formge med ljus. Kreativiteten blomstrade… minns att jag skulle dimra ljuset från en av fotolamporna. Vad ligger nära till hands för en arkitekt om inte skisspapper. Men flammorna från det motsvarade inte den önskade dimringen. Annars har jag fotograferat mycket hästar, ett eller annat bröllop, men nu är det mest natur. Särskilt fåglar har varit ett intresse länge. Just väntandet på att något ska hända är både kontemplativt och spännande.
Vilken utrustning fotar du med?
I kameraremmen hänger numera en Nikon, oftast med ett långt tele för fågelfotografering.
Berätta lite kort om bilderna du valt.
Bilden på tranfamiljen är tagen vid Angarnssjöängens utlopp en riktigt dimmig höstmorgon för några år sedan när de gick in för landning på den nyskördade veteåkern med Hackstakullen i bakgrunden.
Bilden på den bruna kärrhökshanen är också tagen vid Angarnssjöängens utlopp när den plötsligt dök upp alldeles nära framför mig. Jag minns fortfarande adrenalinpåslaget!
