Vem är du?
Jag heter Christer Hjert och är född 1963. Jag är född och uppväxt i Vallentuna och har bott här nästan hela mitt liv så när som på några år i Täby och ett år på Cypern. I mitt yrkesliv är jag jurist och har ett konsultföretag inom juridik och organisation som främst jobbar för offentlig sektor. Min mamma har haft hästar hos Örjan och Pia på Västergården (gården vid Örstaparkeringen) sedan jag var barn så jag har rört mig i markerna kring Angarnssjöängen sedan barnsben.
Hur länge har du fotat?
Jag har väl haft en systemkamera i 20 år. Jag började emellertid fota på allvar i samband med pandemin vilket snabbt gick över styr och blev en besatthet. Numera lägger jag nästan ett heltidsarbete på fotograferandet och är nog vid Angarnssjöängen 150 dagar om året och har varit så i flera år nu.
Hur kom det sig att du började fota?
Naturfotograferingen uppstod främst för att få hjälp med identifiering men vartefter blev jag allt mer intresserad av att försöka ta bra bilder och numera är själva fotograferandet i fokus. Målet är att kunna visa framförallt nordisk natur och allt det fantastiska som vi har alldeles runt knuten, inte minst för att skapa förståelse för hur viktig naturen är för oss. Jag har de sista åren i allt större utsträckning lagt tid på att fota däggdjur, inte minst de däggdjur vi har runt Angarnssjöängen.
Fotar du annat än naturfoto?
Jag fotar i princip bara natur på det här besatta sättet men tar givetvis även turist-/semesterbilder och ibland även en del annat. Det är emellertid naturfotograferingen jag brinner för.
Vilken utrustning fotar du med?
Jag använder Nikon med och då lite olika utrustning beroende på vad jag ska fota.
Berätta lite kort om bilderna du valt.
Jag hade länge en önskan om att hitta och fota en mård vid Angarnssjöängen. I maj i år var hustrun och jag och gick i den snåriga skogen bakom fågeltornet en kväll och då äntligen dök den upp och var runt mig i 38 minuter – snarare nyfiken än rädd. Det var en fantastisk upplevelse.
Rävungen är en riktig slumpbild som verkligen handlar om tid, tur och tålamod. Jag var uppe bakom Klosterbacken i mitten på maj för att fota järnsparv och gjorde så. När jag tog ner kameran vände mig och gick några steg på stigen och då kliver denna fantastiska och väldig unga räv upp på stigen från ett dike 10 meter framför mig. Vi tittade på varandra i kanske 10 sekunder sedan var ögonblicket över men jag glömmer det aldrig. Jag var nog den första människa den här räven träffade vilket känns hedrande.
Jag kan själv inte få nog av Hermelinen – just den här bilden i vinterdräkt ger en bra bild av hur liten den faktiskt är när den står på ”trappan” upp till spången. Ett möte med hermelinen kan rädda vilken dag som helst – den är nyfiken, ofattbart energifylld och sagolikt vacker.
